När berättelserna inte synkar

När Petter Jakobsson, teologisk rådgivare på Svenska missionsrådet (SMR), reste till Azerbajdzjan för att delta i COP29 möttes han av motstridiga bilder av jordens tillstånd. Han ser behovet av religiösa ledare som bidrar till ena synen på klimatkrisen.

Ett klimattoppmöte är på en och samma gång som en gigantisk myrstack och en projektion av hela världen. Hundratals möten pågår samtidigt, tusentals röster försöker göra sig hörda, män och kvinnor i välsittande kostymer rör sig genom långa korridorer. Men också representanter för ursprungsbefolkning med fjädrar i håret, män och kvinnor i olika traditionella folkdräkter. Lägg därtill en och annan figur i dinosauriedräkt. Säkerhetsvakterna är nästan fler än deltagarna. Bakom allt, bortom vad vi kan se, vet vi att det är gammaldags makt och pengar som styr. Precis som i världen i stort. 

För det första kan man fundera på varför klimattoppmöten läggs i hårdföra diktaturer. Azerbajdzjan är dessutom ett extremt fossilberoende land. Kanske är det lättare att bevaka säkerheten i hårt reglerade länder. Kanske vill man undvika demonstrationer och manifestationer från alltmer frustrerade människor som önskar snabbare förändringar. 

Som två skilda världar 

Det är som om det finns två mycket starka berättelser om hur världen är beskaffad som lever sida vid sida. Å ena sidan möter jag representanter från ö-nationer som beskriver hur man planerar för att flytta in befolkning från öar som riskerar att slukas av havet. Man är medveten och beredd. Jag möter människor som noggrant räknat ut vad det kommer kosta att anpassa hela länder till stigande vattennivåer eller ökande oväder. Jag hör om människor som noggrant beskriver nuvarande och kommande flyktingströmmar direkt kopplade till klimatförändringar och koldioxidutsläpp. 

Samtidigt läser jag om mångmiljardavtal som skrivs på angående fossilgasexport. Jag läser om regeringar som saboterar förhandlingarna. Jag läser om länder som i realismens namn kämpar för att bevara förbrukningen av fossilbränslen. 

“För sent och för lite” 

Årets klimattoppmöte beskrivs som ett ”mellanår”. Den stora frågan i år handlade om hur rika länder ska finansiera anpassning, omställning och kompensation för förlorade värden hos de som drabbas hårdast. Vem ska betala och hur mycket? I slutändan har vi fått ett avtal som är så luddigt och ligger så långt i framtiden att ingen som nu skriver på behöver ta ansvar. Förhandlarna, svenska och andra, är nöjda och beskriver det som en framgång. Fattiga länder och civilsamhället säger ”för sent och för lite”. Återigen är det som om det är två olika sanningar samtidigt. 

Sverige hade en trevlig utställningsyta, bland hundratals andra ”paviljonger”. Den handlade framförallt om att sälja svenska lösningar. I den beskrevs klimathotet närmast som en affärsmöjlighet. Statssekreterare och förhandlare var trevliga och tillmötesgående, men det känns som om Sverige sträcker sig efter något annat än den ambitiösa klimatpolitik vi hade önskat. 

Enas om en berättelse om jordens tillstånd 

SMR deltog med en mindre delegation av medlemsorganisationer och partners. Syftet var att bidra som en kugge i civilsamhället och lyfta religiösa organisationers betydelse, men även för att göra det möjligt för några medlemsorganisationer och partnerorganisationer att vara på plats.

SMR ingår i ett nätverk av trosbaserade organisationer som FN-organet UNEP samlar. Organisationer från alla de stora religionerna som menar att det behövs en holistisk syn på människa och skapelse för att möta klimathotet. Det behövs hopp, etik och kärlek. Det som beskrivs som mjuka värden är i själva verket stenhårda och oumbärliga värden, om vi ska kunna dra åt samma håll. Religiösa ledare behövs för att vi ska kunna enas om en berättelse om jordens tillstånd.