Lärdomar från civilsamhället under pandemin

Hur har våra samarbetspartner tacklat pandemin under året som gått? Vad har restriktionerna inneburit för mötesfriheten, föreningsfriheten och religionsfriheten i andra länder? På vilket sätt har det påverkat trosbaserade organisationers möjlighet att verka i civilsamhället?

I vår rapport Claiming Space for Faith visade vi hur trosbaserade organisationer hittar sätt att arbeta trots att det demokratiska utrymmet i världen krymper. Rapporten bygger på 51 intervjuer med företrädare för organisationer i vårt nätverk i 29 länder. Läs mer om rapporten här. Under våren följde vi upp några av dessa intervjuer för att ta reda på hur deras situation förändrats, särskilt med tanke på den pågående pandemin.

Tillsammans ringade vi in lärdomar inom framförallt sex olika områden: begränsningar av mötesfriheten, föreningsfriheten och religionsfriheten; spänningar mellan religiösa; särskilda konsekvenser för kvinnor; samarbete med myndigheter; ökat fokus på humanitär hjälp och ojämn tillgång till internet. Läs mer om dem här:

Begränsningar av religionsfriheten och spänningar mellan religiösa grupper

Många samhällen har stängt ner och infört begränsningar av hur många som får samlas i till exempel kyrkor eller föreningar för att minska spridningen av smitta. Dessa begränsningar av medborgerliga rättigheter som mötesfrihet och religions- och övertygelsefriheten har därför i många fall varit legitima.

Men den stora variation som finns av religiösa traditioner och olika staters inställning till dem gör att restriktionerna slår olika hårt mot olika samfund. I Moldavien berättar vår kontakt att många kyrkor, både protestantiska och ortodoxa, är oroliga över att staten missbrukar möjligheten att begränsa deras verksamhet. Denna oro leder till splittring mellan olika grupper, snarare än samarbete. Ändå berättar vår kontakt om initiativ som de deltagit i för att öka interreligiös dialog och religions- och övertygelsefriheten.

I Nepal har pandemin lett till stora spänningar mellan olika religiösa grupper. Spekulationer om att smittan spridits från muslimer med kontakter i andra länder har gjort att muslimer stigmatiseras i landet. Samtidigt har det funnits kristna ledare som ifrågasatt smittspridningen och uppmanat sina församlingar att lita på Gud istället för att följa rekommendationer för minskad smittspridning.

Kvinnor drabbas extra hårt

Våra kontakter vittnar även om mer långsiktigt negativa konsekvenser av pandemin och restriktionerna, särskilt för kvinnor. I Bangladesh oroas vår kontakt av att deras kvinnogrupper inte längre kan mötas för att dela erfarenheter och på så sätt stötta varandra. Kvinnogrupperna är ett sätt att motverka könsdiskriminering men också öka kvinnors egenmakt genom till exempel gemensamt sparande och entreprenörskap.

Pandemin har också lett till större ekonomisk otrygghet och mer isolation i hemmet. Alla våra kontakter vittnar om ökat våld mot kvinnor. I Nepal dubblades antalet samtal till en hjälplinje för kvinnor under pandemins första månader. Samtidigt finns en oro över att många som varit isolerade i hemmet med sin förövare inte ens kunnat ringa eller få hjälp på annat sätt.

Långsam kontakt med myndigheter och försenade projekt

Restriktioner för att begränsa pandemin har i många fall orsakat förseningar i de olika utvecklingsprojekt som vi är med och stödjer. Det har varit svårare för flera av våra samarbetspartner att få kontakt med de myndigheter som måste godkänna deras verksamhet. I Nepal har myndigheterna till exempel använt pandemin som skäl till att dra ut på förnyelsen av vår samarbetspartners registrering. Vår kontakt berättar att staten uppskattar deras arbete, men är misstänksam mot deras internationella koppling och möjligheten att deras arbete kan leda till att människor konverterar till kristendom.

Ökat fokus på humanitär hjälp under pandemin

I andra fall har pandemin faktiskt ökat behovet av samarbete mellan myndigheter och organisationer i civilsamhället. I Bangladesh berättar vår kontakt att deras organisation bidragit till att sprida kunskap om hur man kan skydda sig mot smitta. Hon menar att detta samarbete underlättar deras kontakt med myndigheterna i andra frågor.

Samtidigt är det en balansgång att samarbeta med staten och samtidigt se till att staten lever upp till sitt ansvar gentemot sina invånare. Flera av våra samarbetspartner har behövt ställa om en del av sitt mer långsiktiga arbete för förändring till akuta hjälpinsatser med fokus på mat och säkerhet. Vår kontakt i Burkina Faso understryker också att trots pandemins allvar så är det akuta hotet och våldet från terrorister i delar av landet mer akut.

Tillgång till internet ingen självklarhet

Våra samarbetspartner har väldigt olika förutsättningar för att kunna ställa om sin verksamhet digitalt. I Bangladesh berättar vår kontakt att en digital anpassning inte var ett alternativ för deras arbete i vissa regioner. Istället planerade de om till exempel sina utbildningar för bönder så att de kunde ske utomhus med få deltagare. I fattiga områden där skolorna stängt såg de till att skolbarn kunde fortsätta få lunch genom att upprätta ett system så att föräldrarna kunde hämta maten på ett säkert sätt.

Men i Moldavien så har den digitala omställningen gått bra. Där är infrastrukturen och tillgången till internet god. Vår kontakt berättar att de passat på att utveckla digitala verktyg för att kunna nå nya målgrupper. Samtidigt finns en oro över att staten skulle kunna övervaka verksamheten och påverka tillgången till internet.

Tro och civilsamhälle hänger ihop

Förutsättningarna att verka inom civilsamhället förändras hela tiden – oberoende av om det pågår en pandemi eller inte. I vår rapport Claiming Space for Faith kan du läsa mer om hur trosbaserade organisationer i olika delar av världen jobbar för att öka det demokratiska utrymmet och vilken skillnad ett ökat fokus på religions- och övertygelsefrihet i internationell politik kan göra för att underlätta deras arbete.

Mer om trosbaserade aktörer, religionsfrihet och civilsamhället: